Vem vill ha feta knän?!

Som ni vet träffar jag en hel del människor i mitt yrke. Jag har också ett väldigt brett spann på ålder där jag har som yngsta person 16 år & äldsta person 65 år. För mig är det alla lika viktiga & oavsett träningsförväntan eller mål vill jag att de ska känna sig sedda & att deras träning är lika betydelsefull som någon annans. Vill man & visar det så har man en stor plats hos mig, då kommer jag att göra allt i min makt för att vi ska lyckas. Och en av de personerna tänkte jag berätta om i detta inlägg. Det kommer att bli ett nytt inslag i bloggen där jag drar fram någon av mina alla wörkouters som får berätta sin story med sina & mina ord om hur träningen har påverkat deras liv.

♥

Det här är ***  story och ord.

Varje kväll innan jag gick & la mig gjorde jag min dagliga “kontroll” som “avgjorde” om hur jag hade skött mig under dagen. Kontrollen gick ut på att jag la mig på sidan med knäna emot varann, det skulle vara ben mot ben & gärna kännas obekvämt & lite ont. För vem vill ha feta knän?! Magen skulle vara helt platt & absolut inte hänga. På morgonen när jag vaknade skulle magen vara så platt att jag nästan kunde känna hur den satt fast i ryggraden, DÅ visste jag att det skulle bli en bra dag.

Jag hade från mitt tidigare förhållande mina två barn som jag har delad vårdnad över. På de barnfria veckorna började mina dagar med cigaretter som jag varvade med kaffe. Cigg, kaffe, cigg, kaffe hela vägen fram till lunch… Väl på jobbet vid lunch åt jag som en byggjobbare. Ingen skulle minsann tro att jag inte åt! Det var många som kommenterade att jag var så smal så det var viktigt att visa att jag åt minsann! Mer än alla där till och med. Att jag sedan inte åt någonting mer under hela den dagen räknades inte. Det viktigaste var att jag bevisat att jag visst åt mat.

De veckorna som barnen var hos mig åt jag såklart alla måltider, men även där hittade jag sätt att lura omgivningen. Portionerna var ju i mina barns storlek. Och kylen var alltid överfylld med mat, för i vårt hem där åt man minsann mat! Att jag sedan fick kasta allting visste ju ingen annan än jag.

Jag cyklade & gick vart jag än skulle. Det fanns alltid en ursäkt nära till hands som förklaring till att jag alltid var på språng.

Utåt sett var jag en duracellkanin som alltid var glad & åt som en byggjobbare. Min egen fart kom ikapp mig kan man säga…

Det var 4 år sedan som jag varje dag vaknade trött med konstant huvudvärk. Livet var inte kul. På helgerna då barnen var hos sin pappa drack jag juice & rökte cigg Fredag till Söndag. 

Jag börjar känna att jag inte mår som jag ska. Tröttheten tar över dagarna & jag har ingen lust. Jobbet tar mycket energi men ändå tog jag mig an andras uppgifter för att döva känslan att jag inte räckte till. Jag skulle vara överallt och ingenstans. Ingen fick märka att jag inte mådde bra. 

En dag skulle jag ta min kl 10 cigarett & börjar hosta som aldrig förr. Min kollega frågar mig om jag verkligen borde röka så mycket?

Skrattandes svarar jag ” Du känner ju mig, jag kommer röka tills jag dör”. Dagen är den 6/11 år 2013 & jag går ut för att dra i mig mina djupa halsbloss, jag hinner ta några stycken innan en äckelkänsla infinner sig över hela mig. Jag slänger ciggen & kliver in på kontoret igen varpå samma kollega jag pratade med innan frågar om det var värt det? “Nej svarar jag & klockan 10:06 hade jag satt på ett nikotinplåster & har inte rökt en cigg sedan dess. Någonstans inser jag att cigarretten är en del av det destruktiva liv jag lever & en liten bit av mig var redo att göra något åt saken. Det var ingen stark röst men den fanns.

En kväll brister det slutligen för mig & jag gråter bara hysteriskt på jobbet. Chefen flyttar mig till en lugnare plats på jobbet & där klarar jag mig i några dagar. Men känslan i kroppen finns fortfarande kvar. Och en dag står jag framför byggnaden där kontoret ligger i. Jag hör 3:ans buss bakom mig & tänker…”Två steg ut på gatan så kan allt detta försvinna…” 

Jag insåg att NU behöver jag hjälp. Jag ÄR sjuk.

Jag har insett i efterhand att jag har en underbar chef som till och med skjutsade mig hem efter mitt första läkarbesök. Sjukskrivningen var ett faktum men chefen uppmanade mig att inte sitta hemma, där blir du inte frisk fick jag höra. Ut & gå, promenera i lugn takt & ta in den friska luften. Träffa vänner som får dig att må bra var det jag blev ordinerad. Och tack & lov för de orden…någonstans här började min resa mot ett hälsosammare liv ♥

En dag scrollar jag genom Facebook & hittar att det ska vara ett prova-på-pass cirka 5 minuter från mitt hem. Det är en cool & stark tjej jag ser på bilderna som leda träningen & texten lyder att vi ska prova på olika saker såsom att lyfta däck & inte vara rädda för att kräla i lera. Konceptet vi skulle testa var WörkOut med Pischa Strindstedt.

Jag hade planerat allt till denna dag. Barnen skulle vara hemma själva i några timmar så  jag hade ordnat med matlådor & förberett allt. Eftersom det var så nära hemmet kunde de alltid komma ner om de ville. Och trots att allt var på banan drog jag ut på tiden vilket är väldigt vanligt med de som lider av utmattnigssyndrom. Tankarna snurrar, orkar inte, vill inte, kan inte…

Skräckslagen går jag slutligen dit. Jag känner mig blyg & rädd.

Men så vänder det, jag suger i mig hennes ord som en svamp. Jag vill ha mer. Jag bestämmer mig därför för att dyka upp på pass nummer två. Mitt under träningen får jag migrän & allt snurrar. 

Får frågan om jag ätit ordentligt. Ja svarar ja & i mitt huvud tänker jag…igår.

Jag inser att det inte är hållbart så nu börjar jag äta ordentligt. Det här är något som jag vill orka & klara av. Jag börjad laga middag efter varje pass & började längta till frukost dagen efter. Jag var fortfarande sjukskriven så det fanns inget jobb att stressa till vilket gjorde att jag kom in i en bra rutin med träningen som blev min vardag & det jag såg fram emot. Även om många fler dagar hade börjat vara bra fanns fortfarande de dagar där motivationspekaren stod på NOLL men någonstans sa den lilla rösten till mig att “GÅ, du kommer att må bättre efter” . Jag tvingade mig på kläderna & gick på pass efter pass. Väl framme på passen möttes jag av kramar & människor som tyckte om mig för den jag var. Det var glada & positiva människor som tränade stenhårt & skrattade högt.

Bland de människorna tog jag tillbaka rätten till mitt namn, Anna-Sara.

♥

Här en är en bild på min 167 cm långa kropp som vägde ungefär 48kg.

Idag väger Anna Sara betydligt mer men det är inget hon lägger vikt i bokstavligen. Hon äter alla dagens mål & mer om hon är hungrig. Hon är en tvåbarnsmamma på 42 år som har sprungit 4 hinderbanelopp, åkt på träningsresor, tränar regelbundet & är mer närvarande än vad hon någonsin varit som hon beskriver det. Hennes mål är att bli riktigt bra på pullups! 

Här har ni henne, tjejen som numera kallas för Alfakvinnan på träningen 😉