Morgontankar i en stad som brusar.

Äntligen vaknar jag upp efter en natt där jag fått sova ut. Känns som att jag sovit på flygplan & flygplatser i en vecka nu, eller vänta…precis det jag gjort ju.

Känslan igår att få hoppa ner i en nybäddad säng, duschad & fylld med nya intryck gav mig hög prinsessakänsla. Idag vaknade jag innan klockan ringde av en stad som börjat brusa & en vacker sol som lös sina första strålar.

Har bokat in mig på ett yogapass nu på morgonen på ett ställe lite längre ned på gatan för att starta denna Söndag med. Stannade till på ett cafe för att ta mig en morgonkaffe innan & insåg att jag kände glädje i kroppen. Vilket fick mig att fundera på vad som egentligen händer i kroppen när man går igenom sorg. Det har varit ett par fruktansvärda dagar av smärta i själen efter min babas bortgång & jag fick mig ett par viktiga & nyttiga råd från människor i mina närhet som jag tagit till mig. Ett av de var att ta emot varje storm som den kommer. Känner man sig ledsen låt tårarna rinna, känner man sig glad, håll inte tillbaka skrattet…varje dag kommer att komma med en ny känsla & jag tar emot de precis som de kommer.

Jag känner mig även mycket mer medveten om allt som händer omkring mig, som att livet stannade upp, kastade ut mig i en virvelvind för att sedan sätta ner mig tryggt & stadigt på jorden igen med klarvakna ögon.

Jag känner mig medveten om mig själv, hur jag mår när jag vaknar & medveten om hur andra personer runt om en hanterar människor med sorg. Dessa omständigheter gav mig ett annat perspektiv & jag har fått mig en ny lärdom i livet. Vilket jag också vill tro kommer att göra mig starkare så småningom om, än så länge accepterar jag att jag känner mig skör. Har inget behov av att visa styrka när jag inte känner den. Jag vet att min baba aldrig mer kommer att komma tillbaka, jag kommer aldrig mer att få skratta med honom eller hälsa på honom i Turkiet & cykla runt hela Marmaris för att hälsa på alla hans vänner vilket gör ont, jävligt ont. MEN jag kommer behålla det han lärt mig & föra det vidare. Hans största kvalité skulle jag säga är sättet att leva på, “han levde tills han dog” som min syster sa. Och det stämmer verkligen. Inget stoppade honom. Han valde ett liv han ville leva & det gjorde han till fullo.

Den känslan & tanken tar jag med mig idag.