Att ha endast sig själv som sällskap, är det bästa sällskapet?

I eftermiddag kommer äntligen mitt fina WörkOut gäng som jag ska spendera kommande vecka med här i Kapstaden. Vi ska både äventyra, surfa & träna med mig såklart. Resan är lång hit men som tur är är det ingen tidsskillnad så man är lite trött efter resan men snabbt på fötter för att möta dagen & orken för träning finns. Till skillnad från när jag gjort mina resor till Thailand då det kan ta dagar innan man är på banan. Och jag hoppas verkligen att detta inte blir den sista resan jag gör hit. Detta är verkligen en stad & ett land jag vill lära känna mer. So far av allt det jag upplevt har det gått rakt in i hjärtat på mig. Kanske var jag väldigt mottaglig för intryck & känslor när jag kom hit men jag känner mig verkligen hemma. Jag älskar kombinationen av allting jag ser omkring mig, hör & smakar. Att resa själv är väldigt speciellt. Du har ju förstås ingen annan än dig själv som sällskap & man måste ta på sig tuffkostymen & bara kasta sig in i stadens brus. För det mesta har jag tagit mig runt till fots men om jag har åkt längre sträckor har jag använt mig av UBER. Under dessa UBER resor har jag haft världens underbaraste chaufförer. De har delat med sig av allting från stadens historia, sevärdheter men också vilka de är som kör mig. Vi har skrattat högt & skojat vilt i bilen, två främmande människor som aldrig träffat varann som hittar något gemensamt att skratta åt så vi nästan kiknar. En tyckte att jag var galen som skulle hajka helt själv men som sedan ändå kände att det var ok att lämna mig där för att det var så mycket folk som skulle upp för att se solnedgången. Jag har också delat samma hajrädsla med en annan & han berättade att han aldrig simmar i havet här, så vi satt & skrämde upp varann under hela resan. Han berättade även att Taffelberget som vi ska hajka upp för imorgon med gänget brukar hans fru springa (!!) uppför, nedför & sedan uppför, nedför igen. Jag sa att han skulle ge henne en STOR highfive, vilken powerlady!

Men förutom alla trevliga resor jag har genomfört har jag ätit ensam. Att äta ensam ute var för mig något jag aldrig skulle tänka mig att göra förut. Det skulle bli en takeaway & direkt upp på hotellrummet. Jag avskyr att se människor äta ensamma & jag bygger alltid upp sorgliga scenarion i mitt huvud varför de sitter helt själva. Med åren har jag blivit bättre på att släppa tanken på att gå & gömma mig när jag ska äta & jag har faktiskt börjat uppskatta det mer & mer. Att sitta på en brusig restaurang där folk umgås, skålar & delar maträtter känns lite som att man sitter där med en osynlighetsmantel & bara upplever allt utan att någon tänker på att man är där. Typ som att man är med massor av människor fast man sitter tyst. Det är en rätt befriande känsla. Du är men det krävs inget från dig.

Under mina dagar i Kapstaden har folk ändå valt att prata med mig när jag suttit själv. Till och med skålat. Och igår var heller inget undantag när jag tog en UBER några kvarter bort för att äta på en peruansk restaurang. Jag satte mig vid ett barbord som var precis bredvid ett par stora öppna fönster ut mot gatan. Bredvid mig satt en äldre man & åt ensam. När jag fick in min meny började vi prata & han berättade att han bodde precis mittemot & att detta var hans “local” ställe så han hade testat det mesta på menyn. Han rekommenderade mig sin favoriträtt & sedan satt vi & pratade en stund för att sedan återgå till Oss själva. Efter att jag fick in rätten & provsmakat den började jag prata med honom &  helt plötsligt hade det gått 1,5 timme medan han åt sin mat & jag åt min. Vi satt på varsitt håll vid barbordet med några stolar emellan & bara babblade hej vilt om allt. Jag berättade om mitt jobb, varför jag var här & han delade mig sig av sina historier från staden som boende. Han brann verkligen för Kapstaden & det var så härligt att höra honom berätta om allt mellan himmel & jord. Vi hittade även en gemensam nämnare, DJUREN & efter det var det inget stopp. Vi pratade i princip i mun på varann. Han älskade Staffordshire hundar & jag visade säkert 200 bilder på Duchess. Det fantastiska var att det kändes inte obehagligt eller påtvingat på något sätt. Allt var lättsamt & jag tänkte om det var därför folk åt ute ensamma. För att de hamnar i dessa situationer & kopplas samman med människor som de kanske aldrig hade pratat med annars om det varit i ett sällskap.

På bara några dagar har jag vuxit mig massa lärdomar rikare & jag känner mig modigare & starkare innan jag kom hit. Ibland behöver man utsättas för dessa typer av situationer vill jag tro, bli lite obekväm & tvingas att göra saker man inte trodde att man skulle klara av.

Laddad till tänderna & tacksam för min ensamma dagar väntar jag nu ivrigt på mina WÖRKOUTERS.

Cant wait att få uppleva DERAS första dagar i denna magiska stad!

♥