BLOGGMENY
Okategorierat

VIKTIGT INLÄGG OM VÅLD I NÄRA RELATIONER!

Nu har vi kommit en bra bit in i BIGGEST & det finns många tunga bagage & ämnen som verkligen är viktiga att lyftas. Ett av de ämnena ligger mig väldigt nära om hjärtat & det handlar om våld i nära relationer. Fysisk som psykisk. Och i veckans avsnitt berättar Paulina om den relation hon haft med en man som gjorde att hon helt tappade greppet om sitt eget liv & sina barns. Detta är inget som händer på en vecka eller två. Det är månader & till och med år som styrs av någon annan.

 Detta inlägg kommer jag att överlåta till min syster. Som precis som Paulina fastnade i greppet på någon som sakta men säkert gjorde deras liv mörkare & mörkare. Under flera år levde min syster i ett fängelse. Ett fängelse som skapades av den mannen hon en gång blev kär i & skaffade familj med. Jag har svårt att läsa texten & förstå att det är min syster som skrivit. Men det är precis så verkligheten ser ut för många kvinnor där ute och det kan vara din syster, bästa vän, mamma eller grannen du alltid hälsar på i trapphuset. Så här släpper jag tangenterna och låter min syster berätta med sina ord ♥

Pamela Strindstedt…

Det jag ska berätta om är antagligen det mest personliga, men också det mest viktiga, jag kan dela med mig av. Syftet är inte att hänga ut någon, väcka sympati, eller få uppmärksamhet. Många kanske tycker att jag gör fel som berättar överhuvudtaget. Att man inte ska tvätta sin smutsiga byk offentligt och låta privata angelägenheter förbli just privata. Jag struntar dock i dessa åsikter för om jag låter mig tystas så förstärker det bara stigmat kring ett ämne som väldigt få vill ta i. Detta handlar ju egentligen inte alls om den man som gjorde allt detta mot mig; det handlar inte ens om mig. Sanningen är att detta är mycket större än så. Det handlar om att kasta ljus över våld i nära relationer som det idag alltför sällan pratas om. Som faktiskt är ett samhällsproblem och berör så många fler än vi tror. Min förhoppning är att genom min berättelse väcka liv i frågan men framförallt hjälpa andra tjejer som hamnat eller hamnar i liknande situation. Och tro mig; den hjälpen behövs.

Många våldsoffer skuldbelägger sig själva och tänker att våldet varit deras fel; om jag bara inte hade gjort så, om jag bara inte hade sagt det, osv…Ibland blir de även dömda av människor omkring sig, av rättsväsendet, och till och med samhället:  ”varför lämnade du inte direkt?”, ”såg du inte varningstecknen?”, ”han har aldrig uppvisat sådant beteende med någon annan än dig”.  Och sist men inte minst, blir dom intalade av den som slår att dom förtjänat det. Så låt mig säga här och nu: den som blir utsatt för våld bär INGEN skuld.

Ibland brukar man säga att sanningen oftast ligger någonstans i mitten…Att när två människor hamnar i konflikt så är det aldrig bara den enes fel. Och det kanske stämmer i vanliga fall. Men när det gäller våld så finns det ingen ”sanning i mitten”. Ett slag är ett slag. Det finns ingenting som rättfärdigar att en människa med vilja åsamkar sin partner fysisk skada. Ingenting. Våldet blir inte okej för att personen som slår anser sig vara provocerad, stressad, ur balans, eller vad man nu kan hitta på. Bråka kan man göra. Oense kan man vara. Men att slå, kränka, hota och försöka ingjuta rädsla är aldrig någonsin berättigat.  

Så till min historia…

Jag var gift med en man som jag i början på år 2013 bestämt mig för att lämna. Vi det här laget hade jag under flera år fått utstå fysisk och psykisk misshandel och ett alltmer eskalerande kontrollbehov. Vid ett tillfälle blev jag av min man fråntagen allt som kunde möjliggöra att jag klarade mig själv såsom kontokort, bilnycklar, mobiltelefon, ja till och med min tjänstemobil beslagtog han. Jag hade fått saker kastade på mig så som böcker och fjärrkontroller, fått dörrar slagna i ansiktet, strypgrepp om halsen, iskallt vatten hällt över mig när jag sov, samtidigt som jag förstås gång på gång blev intalad hur värdelös jag var. Detta är såklart långt ifrån allt.

Så varför väntade jag så länge med att lämna..? Den ena anledningen kallas för normaliseringsprocessen. Det är denna process som gör att det psykiska och fysiska våldet kan fortgå i förhållandet och även öka i frekvens och omfattning med tiden. Den kan beskrivas som kvinnans sätt att anpassa sig efter mannens försök att upprätthålla och utöka kontrollen av henne. Enkelt beskrivet betyder det att våldet i hemmet till slut nästan känns normalt. Man glömmer bort hur det är att leva i en relation där han inte slår.

Anledning nummer två till varför jag inte sprang för livet långt innan jag gjorde var rädslan för vad som kunde hända om jag gjorde det. När jag började nämna för honom att jag ville separera kom dödshoten. Jag fick lugnt men bestämt höra att separation inte var ett alternativ och om jag trots hans varningar skulle försöka lämna honom så skulle jag inte vakna upp levande nästa dag. Efter allt han hade gjort mot mig insåg jag att han inte skämtade och att detta faktiskt var någonting han antagligen var kapabel till. Jag var i alla fall tillräckligt skrämd för att inte ta risken.

En kall vinterkväll kom så vändpunkten. Det började med att vi var oense om någonting väldigt banalt men när jag stod på mig i diskussionen eskalerade bråket alltmer. Egentligen höll han sig ganska lugn just denna gång. Läskigt lugn. Och det var verkligen lugnet före stormen. Jag låg snart på golvet med armen vriden ur led och när jag tagit mig upp såg jag någonting så svart och mörkt i hans ögon som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Sekunden senare har jag hans händer runt min hals så hårt och så länge att det svartnar för ögonen. Det sista jag minns är att jag blir kastad tvärs över vardagsrumsgolvet. När jag kvicknar till har han gått upp på övervåningen. Jag stapplar upp och ser min mobiltelefon ligga på bordet en liten bit ifrån mig. Jag tar telefonen och inser att jag inte hinner ringa 112 och förklara allt så jag slår det senast uppringda numret i mobilen som går till en av mina vänner samtidigt som jag rusar ut ur huset. Jag tar inte ens på mig skor utan springer i T-shirt och barfota ut i den iskalla snön. Han kommer såklart efter och drar mig tillbaka in men vid det laget har min vän hunnit larma polis.

Medan jag sitter inlåst i huset och han blockerar dörren kommer tre polisbilar. Han blir till slut tagen därifrån till häkte och det som händer efter det var ett avgörande ögonblick för mig. Jag sitter med en polis som lägger en filt om mig. Jag skakar och är chockad och har inte riktigt förstått vad som hänt. Polisen lägger sin hand på min axel, tittar mig i ögonen och säger:

”Det är över nu. Han kommer inte komma tillbaka på ett tag så du och dina barn är trygga. Men detta får aldrig någonsin hända igen. Nu ska du, med vår hjälp, ta dig loss.”

Jag nickade och lovade både honom och mig själv att jag aldrig mer skulle låta denna man göra mig illa.

Ingenting efter denna kväll var lätt. Två rättegångar, fortsatta hot och förföljelser (som till slut ledde till  dubbla besöksförbud och att jag fick gå runt med polislarm), och en kamp för att hitta lugnet för både mig och mina barn. Då jag knappt kunde äta eller sova rasade jag i vikt och när det var som värst vägde jag inte mer än 42 kg. Vilket innebar att jag med min längd på 167 cm var mer eller mindre ett vandrande skelett. Jag ifrågasatte många gånger om det inte hade varit enklare att stanna kvar i det destruktiva förhållandet och bara hålla tyst. Såhär i efterhand kan jag säga att det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare. För er som tvekar, som är i en relation där ni inte mår bra; lämna! Följ er egen magkänsla och lita på den. Känns det inte bra så är det inte bra. Det kommer inte vara lätt, men det kommer vara värt det.

Ganska lång tid senare, när rättegångarna var över och det mesta hade lugnat ned sig, kom så nästa prövning. Jag började känna mig alltmer irritabel, nedstämd och var inte mig själv. Mardrömmar och flashbacks blev mer och mer påträngande. Det konstaterades att jag hade drabbats av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Trots att detta är väldigt vanligt bland kvinnor som utsatts för våld i hemmet är det få som får diagnos och rätt hjälp. Mörkertalet bland drabbade är stort. Många gånger misstas symptomen för stress och utmattning men behandling och vård för PTSD skiljer sig väldigt mycket från den man får vid ”vanlig” stressproblematik. 

PTSD-behandlingar kan utföras på lite olika sätt men de har en sak gemensamt; de är väldigt tuffa och svåra. Det blir och känns alltid mycket sämre innan det blir bättre.  Jag vill återigen poängtera att det alla gånger är värt det. Känslan efter en fullföljd och framgångsrik behandling är som att få livet tillbaka.

I mitt fall baserades behandlingen på så kallade exponeringar vilket innebär att man under kontrollerade former ”utsätts” för de traumatiska händelserna igen. Jag fick i detalj återberätta och återuppleva allt jag varit med om. Även besöka platser som var förknippade med våldet. Denna gång var det nästan värre än när allting faktiskt skedde…Då, när jag befann mig mitt i alltihop, gick jag på rent adrenalin och varken hann, kunde, eller tillät mig själv att känna efter. Nu var det meningen att minnas, ta in, och bearbeta precis allt som hänt. Till och med händelser jag förträngt och glömt kom upp till ytan. Man kan nästan säga att meningen var att det skulle göra så ont som möjligt.

Orättvist..? No shit! Mannen som orsakat mig allt detta var sedan länge ute på fri fot, tillbaka till sitt arbete, fritidsintressen, och liv. Medan min tillvaro fortfarande i allra högsta grad var påverkad och förstörd av allt han hade gjort. Jag kämpade stenhårt med att hålla allt flytande; relationer med vänner och familj, jobbet, hemmet, och inte minst se till att mina barn hade det bra. Jag vägrade låta diagnosen ta över mitt liv. Jag ville inte bli min sjukdom. Ett tag funderade jag till och med på att avbryta behandlingen för att det blev så tungt och jag trodde inte jag skulle orka. Mitt i allt detta hade jag ju tre barn att ta hand om men samtidigt var det just mina barn som gav mig modet och styrkan att fortsätta. Jag ville vara stark för deras skull och en god förebild genom att inte ge upp när jag faktiskt hade ett val. Även min terapeut som var otroligt duktig och engagerad pushade mig att fortsätta precis när jag behövde det som mest.    

Nu, när jag står på andra sidan tunneln, är jag så otroligt tacksam. För trots alla orättvisor och allt jag tvingats ta mig igenom, har jag bevisat för mig själv att jag är starkare än jag någonsin hade kunnat ana. Han lyckades inte kuva mig, han lyckades inte knäcka mig, han lyckades inte få kontrollen över mitt liv. Han har än idag aldrig ens bett om någon förlåtelse eller tagit ansvar för sina handlingar. Han tycker fortfarande att allting var mitt fel men trots det har jag förlåtit. Jag vill gärna förklara hur och varför…Det finns saker som han gjorde som jag aldrig kommer kunna förlåta. Jag kommer alltid tycka att han är en vedervärdig människa och sämsta möjliga förebild för våra döttrar. Det gör mig arg att sviterna av det han gjort fortfarande ibland påverkar mitt mående, jobb, ekonomi, och på sätt och viss alltid kommer att göra det. Jag finner det både orättvist och provocerande. Men jag vill, för min egen skull, släppa på ilska (även om ilska kan vara bra ibland) bara för att inte bli bitter. För låter jag det hända så blir det som att han fortfarande styr och har makt över mitt liv. För mig är den genuina förlåtelsen viktig för att den är ett sätt att gå vidare och gör mig ”fri”. Den innebär att det som hände inte längre har kontrollen över mitt liv eller definierar min framtid. Den är INTE ett godkännande av hans handlingar..!

Jag vill att alla tjejer därute som hamnar i ett destruktivt förhållande ska veta att hur svårt det än må bli så är det enda rätta alternativet att ta sig ut. Våga ta hjälp och tro på att livet kan bli bra igen..!

Är du anhörig, kollega, eller vän och misstänker att någon i din närhet är drabbad av misshandel i sin relation? Våga agera! Ställ frågor och visa ditt stöd förbehållslöst utan att döma. Det tar ofta tid och tålamod innan personen vågar berätta och öppna upp sig, hur nära ni än må vara. Försök inte heller övertala eller pusha fram beslut; det kommer antagligen bara leda till att hen drar sig tillbaka ännu mer. Det viktigaste är att bara finnas där och lyssna. Erbjud hjälp, visa och föreslå gärna olika vägar och kanaler till att ta sig loss, och kom ihåg att den mentala processen är enormt mycket längre, långsammare och svårare för den våldsutsatta.  

 

Viktiga länkar till hjälporganisationer för både utsatta och anhöriga:

www.kvinnofridslinjen.se även stödtelefon 020-50 50 50

www.varningstecken.n.nu

www.roks.se

Se även Polisens film om normaliseringsprocessen ”Johan och Eva”

https://www.youtube.com/watch?v=nQNq5kag1-I

 

Glöm inte att våga agera! För vår familj tog det lång tid innan vi förstod hur illa det var. För att det är inte alltid så att det syns på ytan. Det enda vi som anhöriga visste var att magkänslan inte stämde. Och med facit i hand borde vi agerat, mycket tidigare. Så det jag vill säga genom att dela min systers historia är att AGERA! Det finns inte tillräckligt många gånger man kan säga det.  Jag är lycklig som har fått tillbaka min syster. En mamma till tre som är lycklig & gör det hon önskar i livet & som tur var kom ut från den relationen i god tid. Tack för att ni har läst & sprid detta vidare! Och är det så att du känner någon eller kanske själv lever i en relation du vet inte är sund men inte vet hur du ska ta dig vidare ta upp telefonen & ring till Kvinnofridslinjen. Det är inte en dag för tidigt.


 

Annons

4 kommentarer

  1. Det var jobbigt att läsa. Jobbigt då min älskade mamma varit med om precis samma sak. Och precis nyligen har jag hjälpt en nyfunnen vän att ta mod till sig att lämna en destruktiv man.

    Det spelar ingen roll hur lång tid det tar, jag blir fortfarande lika arg, ledsen och berörd över att min mamma inte inser att hon klarar sig själv och inte behöver den mannen i sitt liv längre. Idag pratar vi knappt inte om det – då jag blir arg. Enda gången jag blir riktigt arg.
    ?

    1. Det finns nog få saker som väcker så mycket ilska dom detta. Jag förstår precis hur du känner som närstående. Men det finns inget man kan göra med den ilskan mot den personen som valt att skada den man älskar. Dessa personer är sjuka & det bästa är att röra sig så långt bort som möjligt från de & inte låta de komma en nära på livet någonsin igen. Stor kram till dig & din mamma.

  2. Vilket fruktansvärt starkt och viktigt inlägg. Våld i nära relationer är ett så himla komplext och svårt ämne att prata om. Jättefint att din syster valde att dela med sig, och dessutom förklarade det på ett så pedagogiskt sätt.

    1. Tack Elin. Det har tagit henne många år att hitta den styrkan hon besitter idag. Hon kände att det har varit viktigt att dela med sig då så många sitter i samma situation & hon vill visa att det finns vägar att gå & ett sätt att ta sig ur.

Lämna en kommentar