Psykisk ohälsa är INTE ovanligt & inget att skämmas över.

Igår visades avsnittet på Biggest som betyder så otroligt mycket för mig. Det betyder mycket för mig på så många olika sätt. Både för att jag & Ibbe härifrån hittade en styrka i honom som gav han gas på elden & för att vi får möjligheten att lyfta ett ämne som berör så många.

  Under en längre tid hade Ibbe känt sig låg på slottet. Vi tränare pratade mycket med honom & försökte checka upp lite varje gång vi sågs för att se om läget var stabilt eller om han mådde sämre. För min del låg ämnet otroligt nära hjärtat & från första dagen jag såg honom revs gamla sår upp i mitt hjärta. Ju mer jag lärde känna Ibbe ju mer kunde jag känna hans onda själ. Hopplösheten man känner när man är deprimerad går inte att beskriva. Det är som luften går ur en hela tiden. Det finns ingen kraft, ingen power…det finns ingenting. Just tiden efter att Ibbe berättade om när han utförde sitt själmordsförsök och veckorna fram till vårt samtal var de tuffaste för honom upplevde jag. På slottet kan man inte rymma från tankar. Det finns ingenting där som du kan distrahera dig med. Går du en promenad följer tankarna med. Går du till gymmet följer tankarna med. Dessutom är det krävande att hela tiden vara omgiven av människor när det enda du vill är att vara själv. Själv & sova. För sova, det är något man gärna vill göra när man är sjuk. Och ju mer dörrar du öppnar till ditt inre ju mer har du att slåss mot & det är då det är viktigt att du inte står ensam.

När jag öppnar min gamla dagbok känns det som att jag läser vad någon annan skrivit. Det har gått över 10 år sedan jag faktiskt kan säga att jag blev helt “frisk” från en depression som började byggas upp från att jag var 13 år. Jag säger “frisk” men jag vill också understryka att har man någon gång gått igenom psykisk ohälsa i sitt liv så kommer den alltid att hänga med på något sätt. Det jag vet idag att jag aldrig kan hamna där jag varit men det är också för att jag vet vad i livet som får mig ur balans & vilka redskap jag kan använda om jag får en sämre dag. Jag förstår också idag att det bara är en dålig dag & inte ett dåligt liv.

Med det här inlägget kommer jag inte att gå in på vad som försatte mig i år av självhat utan jag vill lägga fokus på vad man kan göra när någon i ens närhet inte mår bra. Under mina år som depressionen förvärrades utvecklade jag olika sätt att skada mig själv på. Den första tiden när jag började må dåligt var jag mer utåtagerande. Jag blev lätt arg & kunde få rejäla utbrott. Det var som att jag skrek så högt som jag bara kunde men ingen lyssnade. Familj & skola gjorde ingenting. På den tiden pratade man inte om psykisk ohälsa på samma sätt som idag. Och jag vet inte om man inte riktigt förstod att jag mådde så dåligt som jag gjorde, jag var ju alltid så glad. För det var jag ju, utåt sett. Det är ju min person. Men med tiden blev den personen mer elak, aggressiv, instängd & ledsen. Jag grät så fort jag vaknade & jag behövde gå hem från skolan mitt på dagen ibland för att jag bara ville gråta. Tårarna blev till ilska & jag började hitta mina verktyg för hur jag skulle döva det som fanns inom mig. Jag skar mig i armar & slog mig själv på olika sätt. Trycket lättade & jag kunde återgå till livet. För en stund. Men snart kom stormarna tätare & tätare & när jag inte längre upplevde samma lättnad från min självplåga började jag svälta. Det blev en kamp med mig själv om hur länge jag inte behövde äta på. Jag slutade att äta i skolan & åt bara när jag var själv. Ingen kunde kommentera det jag åt & jag hade kontroll på situationen. På det här sättet levde jag under lång tid & genom att jag kunde kontrollera stormarna & min smärta inombords kunde jag också lura alla som var omkring mig. Det var ju ändå ingen som lyssnade eller såg. Jag hade flera gånger innan försökt att prata med vuxna omkring mig, men jag fick höra att det fanns andra som behövde mer hjälp än mig just då. Kommer aldrig glömma de orden. “Vi måste faktiskt hjälpa de som verkligen behöver oss just nu”. Det orden fick mig att vända skulden inåt. Då ÄR det mig det är fel på tänkte jag.  Mina aggressiva utbrott i skolan mot lärare & andra elever var bara en förlängning på skriket som ingen hörde. Och genom utbrotten & skadorna jag orsakade mig själv med kunde jag emellanåt vara den där glada tjejen. Skrattade, skojade & var en aktiv tjej med många vänner. Hon fanns ju kvar där någonstans, och jag minns att jag ofta tänkte att detta är ju jag varför kan jag inte vara henne hela tiden. Men det gick inte att kontrollera. Det mörka kunde svepa över i tid & otid. För mig var det självklart att man skulle förstå hur jag mådde men ändå hörde ingen. Tills den dagen då jag tog det steget som ingen förälder någonsin ska behöva gå igenom med sitt barn.

När jag var 15 år fick tag i starka sömntabletter. Jag minns att jag skrev ett sms till en av mina närmsta killkompisar & sedan är det svart. Som tur var hade han tagit mitt sms på allvar & kom springandes hem till mig & hjälpte mig. Resten är historia för det var från den här dagen som mitt tillstånd togs på allvar. Efter 2 år av inre demoner fick jag äntligen den hjälp jag behövde. Två gånger i veckan fick jag gå på samtal med en terapeut & jag hade en kamratstödjare på skolan som hjälpte mig & kollade till mig. Tog sig tiden att prata & lyssna. Kommer alltid minnas Magda som hon heter, långt vackert blont hår precis som jag hade föreställt mig en ängel. Jag började bryta cirklar & ta mig ifrån människor som inte fick mig att må bra. Ibland kan de människor vara dina närmsta till och med familj. Men om du inte får en bra magkänsla så är det förmodligen inte bra. Lyssna på den! Jag pratade öppet om hur jag mådde & jag slutade att plåga mig själv. Jag började förstå mitt värde & vilka fina egenskaper jag faktiskt hade. I text går den här tiden väldigt snabbt men jag jobbade med mig själv tills jag var över 20 år gammal. Och det var framför allt när jag hittade min medicin träningen som den sista biten föll på plats. Idag är träningen så mycket mer än medicin för själen men jag vet också hur viktigt den är för mig på mina dåliga dagar, för sådana har vi alla. Men det är många många färre idag & jag vet att det är en normal känsla som alla går igenom. Jag har släppt det förflutna & ältar inget. Mitt liv går framåt & jag lever varje dag för att skapa mig den framtid jag vill ha eftersom jag inte kan påverka något som varit ♥

Sist men inte minst. Lev inte med dina tankar i ensamhet. Sträck ut en hand & prata med någon.  Du är inte ensam med dessa tankar & det finns ingenting att skämmas för. Att sätta ord på sina tankar inför en person som lyssnar kan göra att du hittar nya sätt att se på dina problem och att du upptäcker nya möjligheter att lösa dem. Det är inte ovanligt att man känner sig övergiven & värdelös så därför är det extra viktigt att du har någon som du pratar med & kan hjälpa dig att reda ut de tankarna. Du kan också ha tillfälligt nedsatt förmåga att se konsekvenserna av dina handlingar, det kan leda till att du gör saker som du annars aldrig skulle göra. Oavsett om du inte tänkt det värsta men du mår väldigt dåligt & hamnat i elaka spiraler så finns det ingen tid att slösa. Här nedan har jag listat nummer som du kan ringa, känns det jobbigt att ringa själv ber du någon att hjälpa dig. Ge INTE UPP! Livet är så fint bara man ger det en chans.

Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60.

Bris – Barnens rätt i samhället på telefon 116 111.

Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.

Jourhavande präst nås via 112.

Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101.