Ett jäkla mirakel!!!

Nu ska ni få ta del av något riktigt jäkla sjukt! 

Efter en heldag av städ & jobb såg jag verkligen fram emot att åka iväg till vårt älskade 

Flaten där enligt mig är den perfekta lilla slingan på 6 km runt om sjön.

Tänkte det blir en perfekt kvällsrunda för mig & Duchess & vi kan åka hem och äta gott efter & bara bädda in oss under täcket med film.

Innan vi ska springa, känner jag ändå att jag vill lägga upp denna status.

Fråga mig inte varför men jag bestämmer mig för att ta en bild på mig & Duchess med texten:

Ville bara checka in mig & Duchess utifall det hinner bli mörkt om vi inte kommit hem.

 

 

Vi börjar springa och Duchess hakar förvåningsvärt med tätt inpå, hon tar tom en snabbare löpning och håller täten.

Tänker att hon kanske är glad att va där & kanske just idag va sugen på att springa med mig…

men tji fick jag.

Vi hinner springa 1.5 km när jag tar en spurt ner för en backe vänder mig om för att se om hon hängde med & POOF som bortblåst.

Tänker att hon kanske är kvar vid backens början och nosar så ropar och springer tillbaka, tackar för den xtra uppförsbacken och pustar upp för backen och inser att hon inte är där.

Jag springer fram & tillbaka längs dom 1.5 km jag hunnit springa, vrålandes för full hals med lätt panik över att det snart faktiskt kommer att hinna bli mörkt.

Vi hade bara 45 min på Oss när vi kom dit och nu hade det redan gått 20 min.

Jag bestämmer mig för att ringa BF & till min fasa har jag 10% batteri.

Jag tänker va fan är det som händer?!

Worst case scenario liksom!

Mörkret faller, inte ett spår av Duchess och jag har inga batterier.

Jag drabbas av lätt panik.

Känslorna blandas av panik, ilska och att ja blir ledsen.

I den ordningen fram & tillbaka.

Skriker, vrålar, springer…hör ingenting.

Skogen är knäpptyst.

Det har snart gått 45  min och det börjar mörkna.

Springer tillbaka till bilen som står parkerad på en parkering fortfarande i skogen.

Ingen Duchess 🙁

Ringer min mamma.

Och jag LOVAR, i kris situationer vill man inte ringa min mamma.

Hon bestämmer sig för att komma men hon vet inte vart jag är.

Vi beslutar Oss för att hon ska åka & höra av sig när hon närmar sig så jag kan guida henne.

Vi lägger på.

Jag vänder om tillbaka till skogslingan och ser en människa komma ut ur skogen.

Jag blir rädd samtidgt som jag ser att det är en tjej.

Kollar med henne om hon sett Duchess.

Hon har själv hundar & förstår min rädsla, och utan att blinka följer hon mig genom skogen på jakten efter min rymling.

Alltså det var som en ängel som landade från himlen.

Jag fick låna hennes telefon. Ringde polisen. Hon lugnade mig. Och jag fick tag i mamma när min telefon dog. Som om det inte vore nog lägger hon upp en efterlysning på facebook efter Duchess.

Det har passerat 1.5 tim.

Jag planerar min natt och hur jag själv ska sova i bilen i mörkret i skogen utan mobil.

Jag kommer aldrig att åka härifrån utan min hund.

Finns inte.

Mörkret är ett faktum & mamma verkar ha kommit till en vändzon i närheten där jag kan möta upp henne & min fina systerson som följt med för att uppta jakten på D.

Jag tackar min ängel för all hjälp & ja kör ner genom skogsvägen.

Vevar ner rutan & ropar rakt in i det svarta…

Känslan säger att jag kommer att hitta henne. 

Men hoppet och kylan som tränger in i bilen från det öppna fönstret säger nåt annat.

Jag ser hennes utbrända tassar & frusna kropp ligga under en gran hela natten i kylan.

jag blir ledsen igen & bara hatar mig själv för att ja litat på henne fast ja vet att hon gillar att jaga vilt men senaste tiden har hon varit så himla duktig och hållt sig till mig så ja ville ge henne den friheten att få springa fritt…

Hittar mamma vi vänder tillbaka till parkeringen ja stod på innan ja tappade bort henne.

Har ringt både Söderorts polisen & Nacka polisen, ingen Duchess.

Det har gått två timmar.

Jag tänker att nu kommer hon iaf veta vart jag sover inatt, mamma alltså.

Vi vänder in på parkeringen & där kommer hon från andra sidan skogen!!!

Mitt älskade hjärta!!

Hon kommer helt chockad fram till bilarna hopar på mig samtidgt som hon skäms och ber om ursäkt ni vet sådär som bara hundar kan.

Jag fullkomligt kastade in henne i bilen.

Det va ett f&%%#€% MIRAKEL!!! 

TVÅ TIMMAR OCH KOLSVART!!

Hon kom från den helt andra sidan av skogen & ändå hittade hon tilbaka till vår bil eller där den stått parkerad. 

Som man läst historier om såna här fall där hunden hittat tillbaka efter dygn, men aldrig trodde jag att min hund skulle göra det.

Men när hennes lilla vit/svarta ansikte kom spingandes från skogen kom tårarna.

Helt otroligt va dessa djur betyder mycket för Oss.

Mitt älskade älskade djur!! 

Tänk att det finna mirakel & änglar på riktigt.

Nu ska vi slockna som två furor.

(gammal bild)