Okategorierat

Ibland önskar man att man var träningstrollkarl!

Jag tror att man ofta tänker att vi som tränare bara kan trolla fram träningspass för oss själva närsom, vartsom. Typ som jag tänker när någon säger att den arbetar som kock, då suktar jag med ögonen & säger ofta…åh va skönt då lagar du massa god mat hela tiden. Men i själva verket vet jag ju att det ofta är så att man istället INTE orkar komponera ihop knepiga maträtter precis som vi tränare blir matta i huvudet av att coacha & hitta på nya pass & sätta samman rätt övningar med varann. Ni vet att under mina 4 år som jag haft WörkOut har inget pass någonsin vart detsamma…Vi får se hur länge det kan vara men än så länge är jag kreativ nog att inte upprepa. Såklart använder vi oss av samma övningar men i olika vackra melodier.

Men när det väl är min egen tur att träna kan jag ibland bara känna att jag vill gå till någon annan coach som får driva på mig & bestämma vad jag ska göra. Som nu när vi är iväg på en träningsresa såhär där vi snart dragit över 14 pass på en vecka så kan jag känna mig lite trött i huvudet på att tänka & prata träning & med ingenstans att vända mig till gällande min egen träning så har denna vecka bestått av mycket löpning vilket jag har tyckt varit underbart! Vissa pass har jag hoppat in på för att jag älskar mina egna pass haha! Jag skulle aldrig utsätta någon annan för något jag själv inte skulle hantera eller tycka var roligt själv. Och ni missar väl inte min hashtag på instagram #pischapiskar där ni hittar massa hela träningspass eller inspiration till olika pass som ni kan använda när ni fastnar & inte alls vet vad ni ska hitta på ♥

 

Knäböj med kompis.

Marklyft med kompis.

Sidoswinagr med kompis.



Okategorierat

Psykisk ohälsa är INTE ovanligt & inget att skämmas över.

 

Igår visades avsnittet på Biggest som betyder så otroligt mycket för mig. Det betyder mycket för mig på så många olika sätt. Både för att jag & Ibbe härifrån hittade en styrka i honom som gav han gas på elden & för att vi får möjligheten att lyfta ett ämne som berör så många.

  Under en längre tid hade Ibbe känt sig låg på slottet. Vi tränare pratade mycket med honom & försökte checka upp lite varje gång vi sågs för att se om läget var stabilt eller om han mådde sämre. För min del låg ämnet otroligt nära hjärtat & från första dagen jag såg honom revs gamla sår upp i mitt hjärta. Ju mer jag lärde känna Ibbe ju mer kunde jag känna hans onda själ. Hopplösheten man känner när man är deprimerad går inte att beskriva. Det är som luften går ur en hela tiden. Det finns ingen kraft, ingen power…det finns ingenting. Just tiden efter att Ibbe berättade om när han utförde sitt själmordsförsök och veckorna fram till vårt samtal var de tuffaste för honom upplevde jag. På slottet kan man inte rymma från tankar. Det finns ingenting där som du kan distrahera dig med. Går du en promenad följer tankarna med. Går du till gymmet följer tankarna med. Dessutom är det krävande att hela tiden vara omgiven av människor när det enda du vill är att vara själv. Själv & sova. För sova, det är något man gärna vill göra när man är sjuk. Och ju mer dörrar du öppnar till ditt inre ju mer har du att slåss mot & det är då det är viktigt att du inte står ensam.

När jag öppnar min gamla dagbok känns det som att jag läser vad någon annan skrivit. Det har gått över 10 år sedan jag faktiskt kan säga att jag blev helt “frisk” från en depression som började byggas upp från att jag var 13 år. Jag säger “frisk” men jag vill också understryka att har man någon gång gått igenom psykisk ohälsa i sitt liv så kommer den alltid att hänga med på något sätt. Det jag vet idag att jag aldrig kan hamna där jag varit men det är också för att jag vet vad i livet som får mig ur balans & vilka redskap jag kan använda om jag får en sämre dag. Jag förstår också idag att det bara är en dålig dag & inte ett dåligt liv.

Med det här inlägget kommer jag inte att gå in på vad som försatte mig i år av självhat utan jag vill lägga fokus på vad man kan göra när någon i ens närhet inte mår bra. Under mina år som depressionen förvärrades utvecklade jag olika sätt att skada mig själv på. Den första tiden när jag började må dåligt var jag mer utåtagerande. Jag blev lätt arg & kunde få rejäla utbrott. Det var som att jag skrek så högt som jag bara kunde men ingen lyssnade. Familj & skola gjorde ingenting. På den tiden pratade man inte om psykisk ohälsa på samma sätt som idag. Och jag vet inte om man inte riktigt förstod att jag mådde så dåligt som jag gjorde, jag var ju alltid så glad. För det var jag ju, utåt sett. Det är ju min person. Men med tiden blev den personen mer elak, aggressiv, instängd & ledsen. Jag grät så fort jag vaknade & jag behövde gå hem från skolan mitt på dagen ibland för att jag bara ville gråta. Tårarna blev till ilska & jag började hitta mina verktyg för hur jag skulle döva det som fanns inom mig. Jag skar mig i armar & slog mig själv på olika sätt. Trycket lättade & jag kunde återgå till livet. För en stund. Men snart kom stormarna tätare & tätare & när jag inte längre upplevde samma lättnad från min självplåga började jag svälta. Det blev en kamp med mig själv om hur länge jag inte behövde äta på. Jag slutade att äta i skolan & åt bara när jag var själv. Ingen kunde kommentera det jag åt & jag hade kontroll på situationen. På det här sättet levde jag under lång tid & genom att jag kunde kontrollera stormarna & min smärta inombords kunde jag också lura alla som var omkring mig. Det var ju ändå ingen som lyssnade eller såg. Jag hade flera gånger innan försökt att prata med vuxna omkring mig, men jag fick höra att det fanns andra som behövde mer hjälp än mig just då. Kommer aldrig glömma de orden. “Vi måste faktiskt hjälpa de som verkligen behöver oss just nu”. Det orden fick mig att vända skulden inåt. Då ÄR det mig det är fel på tänkte jag.  Mina aggressiva utbrott i skolan mot lärare & andra elever var bara en förlängning på skriket som ingen hörde. Och genom utbrotten & skadorna jag orsakade mig själv med kunde jag emellanåt vara den där glada tjejen. Skrattade, skojade & var en aktiv tjej med många vänner. Hon fanns ju kvar där någonstans, och jag minns att jag ofta tänkte att detta är ju jag varför kan jag inte vara henne hela tiden. Men det gick inte att kontrollera. Det mörka kunde svepa över i tid & otid. För mig var det självklart att man skulle förstå hur jag mådde men ändå hörde ingen. Tills den dagen då jag tog det steget som ingen förälder någonsin ska behöva gå igenom med sitt barn.

När jag var 15 år fick tag i starka sömntabletter. Jag minns att jag skrev ett sms till en av mina närmsta killkompisar & sedan är det svart. Som tur var hade han tagit mitt sms på allvar & kom springandes hem till mig & hjälpte mig. Resten är historia för det var från den här dagen som mitt tillstånd togs på allvar. Efter 2 år av inre demoner fick jag äntligen den hjälp jag behövde. Två gånger i veckan fick jag gå på samtal med en terapeut & jag hade en kamratstödjare på skolan som hjälpte mig & kollade till mig. Tog sig tiden att prata & lyssna. Kommer alltid minnas Magda som hon heter, långt vackert blont hår precis som jag hade föreställt mig en ängel. Jag började bryta cirklar & ta mig ifrån människor som inte fick mig att må bra. Ibland kan de människor vara dina närmsta till och med familj. Men om du inte får en bra magkänsla så är det förmodligen inte bra. Lyssna på den! Jag pratade öppet om hur jag mådde & jag slutade att plåga mig själv. Jag började förstå mitt värde & vilka fina egenskaper jag faktiskt hade. I text går den här tiden väldigt snabbt men jag jobbade med mig själv tills jag var över 20 år gammal. Och det var framför allt när jag hittade min medicin träningen som den sista biten föll på plats. Idag är träningen så mycket mer än medicin för själen men jag vet också hur viktigt den är för mig på mina dåliga dagar, för sådana har vi alla. Men det är många många färre idag & jag vet att det är en normal känsla som alla går igenom. Jag har släppt det förflutna & ältar inget. Mitt liv går framåt & jag lever varje dag för att skapa mig den framtid jag vill ha eftersom jag inte kan påverka något som varit ♥

Sist men inte minst. Lev inte med dina tankar i ensamhet. Sträck ut en hand & prata med någon.  Du är inte ensam med dessa tankar & det finns ingenting att skämmas för. Att sätta ord på sina tankar inför en person som lyssnar kan göra att du hittar nya sätt att se på dina problem och att du upptäcker nya möjligheter att lösa dem. Det är inte ovanligt att man känner sig övergiven & värdelös så därför är det extra viktigt att du har någon som du pratar med & kan hjälpa dig att reda ut de tankarna. Du kan också ha tillfälligt nedsatt förmåga att se konsekvenserna av dina handlingar, det kan leda till att du gör saker som du annars aldrig skulle göra. Oavsett om du inte tänkt det värsta men du mår väldigt dåligt & hamnat i elaka spiraler så finns det ingen tid att slösa. Här nedan har jag listat nummer som du kan ringa, känns det jobbigt att ringa själv ber du någon att hjälpa dig. Ge INTE UPP! Livet är så fint bara man ger det en chans.

Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60.

Bris – Barnens rätt i samhället på telefon 116 111.

Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.

Jourhavande präst nås via 112.

Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101.



Okategorierat

“Biggest Loser är ingen quickfix!” – Micke Willyson berättar sin resa

 

När jag första gången möts av siffran på pappret. 238,1 kg. Han är den tyngsta personen i svenska Biggest Losers historia. Jag minns att jag nästan drabbades av panik inombords. Detta skulle bli min första säsong på programmet & jag inser direkt att det kommer bli en helt ny fight att tackla. Människor med övervikt hade jag hanterat förr men aldrig 238,1 kg. Tankarna flög runt i mitt huvud. Hur skulle han klara det? Hur skulle jag & Micke Hollsten hantera hans träning? Hur har det kunnat gå så långt?

Just då var Micke en siffra på pappret. Ett namn, en bild & en siffra. Jag hade egentligen ingen större bakgrund på honom, visste inte vad han gjort tidigare eller vad han var kapabel till. Men om det är någon på det där slottet som imponerat på mig så är han en av de personerna. Micke visade sig vara en person som aldrig ger upp. Han är intelligent & otroligt medveten om vad som förde honom dit han var. Han har lärt mig saker ingen skola eller utbildning kunnat ge mig. Utan att han inte ens visste lärde han mig att vara ödmjuk mot mig själv, varje dag kom han med sina kloka visdomar. Ni vet sådana visdomar som bara äldre människor besitter bara det att Micke är inte särskilt gammal men hans själ säger motsatsen. När Micke står på vågen & säger att han lika gärna kan vara död, då förstår jag hur viktigt BIGGEST LOSER är för honom.

Våra träningar var ingenting för Micke, den största träningen pågick inom honom själv. För det självklara i livet är att om du inte lyckas med att lyfta en vikt förstår du snabbt att du behöver lyfta fler vikter & tyngre men vad gör man när man inte är tillräckligt stark i huvudet? När den mentala styrkan är svag & vinner över dig varje gång & groparna du faller ner i blir djupare & djupare? Jo då bestämmer man sig.

Tack Micke för att jag fick äran att coacha dig, du är en sann förebild ♥

Micke Willysson…

-”Jag har en kompis på mitt jobb som ska vara med i Biggest loser, hon har ingen att åka med kan du ställa upp?”

-Japp det kan jag…

Så började min resa att vara med i Biggest loser, en resa tuffare än man kan ana, en resa utan slut, en resa som gör livet intressant igen.

Månaden innan jag skulle äntra Ekolsunds slott tänkte jag mycket på hur jag skulle tackla min medverkan och hur jag skulle göra för att få en förändring. Som många andra har jag jojjo-bantat 100-tals gånger, som många andra har jag fallit tillbaka varje gång, så frågan jag ställde mig var : ”vad kan jag göra annorlunda än förut?” Jag är en man med massa försvar, min kvicktänkthet och humor har ofta hållit personer på lagom långt avstånd, Så pass långt avstånd för att minimera risken för att bli sårad. Det är otroligt få människor jag blottat mitt inre för, och jag är livrädd för att verka svag. Så min tanke var att det var just den rädslan jag ska gå emot, vara helt uppriktig med vad och hur jag känner för mig själv, riva alla murar och ta ner mina försvar. Varför är detta viktigt? Jo, för att om jag ska få en långvarig livsstilsförändring så krävs det ett jobb med mig själv som är långt mycket tuffare alla träningar Pischa och Micke slänger på mig tillsammans, det enkla i Biggest loser är att gå ner i vikt, svettas gråta och börja om. Det som tittaren ser på tv och tycker ser sjukt tufft ut, det är den lätta delen. Det tuffaste är att ta itu med mig själv, våga rota i varför jag har lyckats falla så djupt att jag väger in på 238.1 kg. För när jag plockar bort min medicin (läs. Mat) då finns det bara en sårad själ kvar. För problemet med de flesta av oss som är gravt överviktiga är inte problemet ATT vi är gravt överviktiga, utan VARFÖR vi blivit det. Därför är inte Biggest loser en ”quickfix” men det är en jäkligt bra start.

Så min inställning till att komma med i Biggest loser var: Att vara med så pass länge att jag får en bra start tills jag kommer hem, att se detta som ett längre projekt (I mitt fall 2 år). Klart vill jag vinna, och det vill jag i allt jag gör. Nu vill jag vinna över mig själv! Biggest loser har givit mig en push och en vilja att ta tag i problemen, Träna för att jag verkligen vill och inte för att jag känner mig tvingad. Biggest loser har givit mig kontakter och vänner för livet. Biggest loser har givit mig hopp om att jag kommer klara detta!

När jag kom till revanschen så insåg jag att jag stod med ena benet hemma, så jag började planera för hemgången. I hästhagen gör jag illa min rygg ordentligt, och där inser jag att denna resa inte kommer fortsätta så mycket längre. Så varje morgon kokade jag en kopp kaffe, tände en brasa och planerade för min hemgång så när jag kom hem visste jag exakt vad jag skulle göra. Nu är sagan över i rutan för min del, men några av mina största idoler är kvar i rutan och jag kommer med stor nyfikenhet följa dessa. Som jag säger i sista synken ”det är nu det börjar”…



Okategorierat Resor Träning

KOMPISTRÄNING! – svettigt pass för tre.

Under mina träningsresor gillar jag att alla ska få en chans att lära känna varann & då på bästa sätt genom att köra roliga träningspass tillsammans som team. Så igår parade jag ihop deltagarna i team om tre personer i varje.

Såhär såg gårdagens pass ut:
– Team om tre och tre personer i varje.
-De hade fem olika övningar som de skulle utföra.
-En person sprang 200m, de andra två stod och utförde övningen men det var bara en person i taget som fick jobba. Så man fick dela upp det lite hur man ville. Och det var löparen som avgjorde hur länge de andra personerna skulle jobba för när den personen kom tillbaka så byttes man av. Och så gjorde man till alla repetitionerna var klara. Och när dom var klara så gjorde alla burpees tillsammans innan man gick över på nästa övning. Om de hann klart med övningen tex. 100 airsquats innan deras löpare var tillbaka fick de vila & heja in sin teamkompis så att de alla tre kunde utföra burpeesarna som team. Där gör alla samma antal burpees i en cirkel med high fives när man hoppar. Sedan fortsätter man jobba sig vidare på övningslistan. Övningarnas repetitioner minskar med 20 rep per varje gång medan burpeesarna ökar med 2 varje gång.

Såhär såg det ut:

Buy in på passet: Alla springer gemensamt 200m.

100x airsquats (en jobbar, en vilar, en springer)

2x buddyburpees
80x buddy plank jump
4x buddyburpees
60x buddy situps
6x buddyburpees
40x  firemansquat
8x buddyburpees
20m skottkärra (alla tre skulle gå 20m var och under denna övning springer ingen)
10x burpees

Buy Out: Samma löprunda som när ni “köper” er in på passet men någon i teamet är buren på något sätt.

Dessa typer av pass ger en riktigt härlig teamkänsla & alla hejade & peppade varann. Vi satte klockan på 25 minuter som timecap men de flesta var klara inom 20 minuter.

Lycka till! #pischapiskar

 

° Airsquat , på bilden visar vi övningen båda två men det är alltså bara en som jobbar med övningen i taget när ni väl kör passet. Den tredje personen springer rundan.

 

°Buddy plank jump, den som står i plankan placerar händerna rakt under axlarna för en stadig position. Sänk rumpan. Person som hoppar sätter sina händer på sin kompis skuldror så att ni får bra stabilitet i övningen. Om det är för tufft att stå plankan kan man sätta i knäna.

 

°Buddy situp, en jobbar situp med klapp bakom huvudet i backen & high five när man kommer upp den andre håller en aktiv bålposition i sittande läge. 

 

°Fireman squat , en övning som ser tuffare ut än vad den är. Kliv djupt in under din kompis höft låt denne lägga sig över dina axlar innan du lyfter upp på rak höft. Jobba långsamt & försök hitta ett bra djup i övningen. Hellre färre & korrekta en brådis utan kådis om man säger så. Vill man inte göra denna variant kan man göra “ryggan”. Hoppa upp på kompisens rygg istället.

 

° Skottkärra gång, kompisen tar tag i vristerna eller längre upp mot låren om man har svårt att hålla stark bål under övningen. Gå små steg med händerna så långt du orkar. Byt när du börjar tappa formen. Tycker man att det är för svårt att gå kan man stå still på stället och klappa med en hand på axel istället. Tex 100 klappar varannan axel i stillastående position i skottkärraläge.



Okategorierat

Livet på en träningsresa!

 

Vilket underbart gäng som är här! Trots lite otur med vädret första dagen då vi tränade på stranden och regnet bokstavligen piskade oss i ansiktet & vi sprang tillbaka till hotellet för varmdusch så är det inte en endaste person som verkar besviken. Förhoppningsvis lämnar vi de mörka molnen bakom Oss nu för från och med lunchtid igår så kikade solen fram & eftermiddagspasset blev alldeles underbart. Lite beroende på vart resorna bär av lägger jag fokus på olika saker. Just denna resa samordnar jag med GoActive som ni vet & vi bestämde att den skulle funka för alla, oavsett bakgrund till träning. Fokus är boost & inspiration. Lek & enkel träning som funkar för alla åldrar. Vi jobbar med enbart kroppsvikten eller varandras kroppsvikt. Högintensiva pass kommer att varvas med kroppskontroll & mobilitet med ett undantag på Onsdag då vi ska besöka Palmas största crossfitbox där jag kommer att hålla i ett pass med lite lyft av skrot. Vi äter Oss mätta på buffén på hotellet & solar fram musklerna vid poolen. Många av de som följt med på denna resa har rest själva & jag tycker att det borde lyftas. Jag vet att många av er som läser detta velat följa med på en resa men inte fått med er en kompis vilket kanske gjort att ni valt att inte följa med. Att resa själv är verkligen fantastiskt på många sätt. Och på en träningsresa är man aldrig ensam. Man lär känna nya vänner. Som för mig & Annica till exempel, hon följde med ensam på min första träningsresa som jag anordnade. Då kände vi inte varann & idag är hon en av mina närmsta vänner. Tveka aldrig på något för att modet inte finns där, du missar många fina saker i livet som kan leda till fantastiska fördelar för dig ♥



Okategorierat

Uteservering VS Träning – vem vinner fighten?

Under vår & sommar kan det vara riktigt svårt för många att hålla igång träningen. För min egen del blir det bara mer träning & långa promenader plus att jag får in löpning i veckorna. Gillar ju inte att springa så mycket att jag beger mig ut i mörker & kyla, då kastar jag hellre runt vikter & slår på mitsar inomhus. Men under de varma månaderna vi har i Sverige flyttar jag gärna träningen utomhus oavsett om jag drar ut stången från studion eller om jag tvingar med Duchess på en 5 km runt Hagaparken i Stockholm. Men jag vet ju att många har det svårt att få ihop allt roligt som sker när solen tittar fram samtidigt som man ska behålla träningsrutiner. Så hur ska man egentligen lyckas?

♥ Träna tidigt på morgonen. Ställ klockan lite tidigare än vanligt & bege dig ut eller boka in dig på något hurtigt morgonpass.

♥ Boka in de pass du ska göra under veckan & ruffa inte på de för något. Har du skrivit ner det i kalendern att du ska träna så är det oftare lättare att hålla sig till planen än om man ska vara spontan med träningspassen under veckan.

♥ Boka upp pass med en kompis. Bestäm tider & kanske blir det en bestraffning i någon form av pott som ni i slutet av sommaren ger till den som fått ihop flest pass under sommarmånaderna.

♥ Testa något helt nytt. Boka upp dig på något bootcamp eller kurs i något du velat testa en längre tid.

♥ Om ni är två vänner eller fler som vet att ni gärna bangar träningen för att sätta er i solen på någon härlig uteservering kan ni först bestämma er för att träna & sedan som belöning sätta er för en nice brunch eller god middag. Man njuter ju liiite extra då, håller ni inte med?

♥ Träningen under sommaren kan se helt annorlunda ut emot hur man tränar på vintern. Kanske blir det fler powerwalks eller träningar med egna kroppsvikten på en gräsplätt. Oavsett så är det ju toppen!

 Sist men inte minst vill jag säga att man ska göra det man mår bäst av. Jag har pratat med många som blir stressade över att deras vänner drar i de för att skita i träningen & följa med på diverse saker. De får höra att de är tråkiga & träningsfreak…har själv stridit de fighterna & mådde jag någonsin bättre av att göra något ja egentligen inte velat göra? Svar NEJ. Hellre kommer jag någon timme senare men med en kropp som tackar mig för att jag fick svettas & pumpa ut lite endorfiner i kroppen än att bli irriterad på mina vänner som inte förstår min livsstil. Våga stå emot & gör precis det ni helst vill. Och såklart kan man hoppa över träningen, det är ju faktiskt inte heller hela världen om man känner för det just den dagen. Lyssna på er själva, stressa inte & må bra i solen oavsett om ni tränar eller hänger vid härliga uteserveringar med ett glas bubbel i handen ♥



Okategorierat

Nu sitter man på ballen i Palma.

Vilken känsla. Att få jobba med det man älskar & dessutom bege sig till andra länder för att träna skiten ur folk. Just nu är jag inte på någon mindre plats än i Palma Mallorca & den lilla orten Puerto de Pollensa. Jag & Anna från GoActive landade igår & idag har jag hela dagen för mig själv här för att förbereda & kika runt området för kommande veckas träningsläger. Min arbetsplats är i bikini på balkongen med utsikt över poolen & palmerna. Och i skrivande stund verkar det vara någon form av vattengympa på gång. Undrar om mitt WÖRKOUT gäng kommer att vara sugna på att vara med på den när de kommer 😉 Denna resas resenärer är en hel del personer jag aldrig träffat förut så det ska verkligen bli kul att få dela med mig av min träningsfilosofi till de som inte redan är frälsta.

Återstår att se om de kommer hata eller älska mig efter denna vecka, vad tror ni?



Okategorierat

VIKTIGT INLÄGG OM VÅLD I NÄRA RELATIONER!

Nu har vi kommit en bra bit in i BIGGEST & det finns många tunga bagage & ämnen som verkligen är viktiga att lyftas. Ett av de ämnena ligger mig väldigt nära om hjärtat & det handlar om våld i nära relationer. Fysisk som psykisk. Och i veckans avsnitt berättar Paulina om den relation hon haft med en man som gjorde att hon helt tappade greppet om sitt eget liv & sina barns. Detta är inget som händer på en vecka eller två. Det är månader & till och med år som styrs av någon annan.

 Detta inlägg kommer jag att överlåta till min syster. Som precis som Paulina fastnade i greppet på någon som sakta men säkert gjorde deras liv mörkare & mörkare. Under flera år levde min syster i ett fängelse. Ett fängelse som skapades av den mannen hon en gång blev kär i & skaffade familj med. Jag har svårt att läsa texten & förstå att det är min syster som skrivit. Men det är precis så verkligheten ser ut för många kvinnor där ute och det kan vara din syster, bästa vän, mamma eller grannen du alltid hälsar på i trapphuset. Så här släpper jag tangenterna och låter min syster berätta med sina ord ♥

Pamela Strindstedt…

Det jag ska berätta om är antagligen det mest personliga, men också det mest viktiga, jag kan dela med mig av. Syftet är inte att hänga ut någon, väcka sympati, eller få uppmärksamhet. Många kanske tycker att jag gör fel som berättar överhuvudtaget. Att man inte ska tvätta sin smutsiga byk offentligt och låta privata angelägenheter förbli just privata. Jag struntar dock i dessa åsikter för om jag låter mig tystas så förstärker det bara stigmat kring ett ämne som väldigt få vill ta i. Detta handlar ju egentligen inte alls om den man som gjorde allt detta mot mig; det handlar inte ens om mig. Sanningen är att detta är mycket större än så. Det handlar om att kasta ljus över våld i nära relationer som det idag alltför sällan pratas om. Som faktiskt är ett samhällsproblem och berör så många fler än vi tror. Min förhoppning är att genom min berättelse väcka liv i frågan men framförallt hjälpa andra tjejer som hamnat eller hamnar i liknande situation. Och tro mig; den hjälpen behövs.

Många våldsoffer skuldbelägger sig själva och tänker att våldet varit deras fel; om jag bara inte hade gjort så, om jag bara inte hade sagt det, osv…Ibland blir de även dömda av människor omkring sig, av rättsväsendet, och till och med samhället:  ”varför lämnade du inte direkt?”, ”såg du inte varningstecknen?”, ”han har aldrig uppvisat sådant beteende med någon annan än dig”.  Och sist men inte minst, blir dom intalade av den som slår att dom förtjänat det. Så låt mig säga här och nu: den som blir utsatt för våld bär INGEN skuld.

Ibland brukar man säga att sanningen oftast ligger någonstans i mitten…Att när två människor hamnar i konflikt så är det aldrig bara den enes fel. Och det kanske stämmer i vanliga fall. Men när det gäller våld så finns det ingen ”sanning i mitten”. Ett slag är ett slag. Det finns ingenting som rättfärdigar att en människa med vilja åsamkar sin partner fysisk skada. Ingenting. Våldet blir inte okej för att personen som slår anser sig vara provocerad, stressad, ur balans, eller vad man nu kan hitta på. Bråka kan man göra. Oense kan man vara. Men att slå, kränka, hota och försöka ingjuta rädsla är aldrig någonsin berättigat.  

Så till min historia…

Jag var gift med en man som jag i början på år 2013 bestämt mig för att lämna. Vi det här laget hade jag under flera år fått utstå fysisk och psykisk misshandel och ett alltmer eskalerande kontrollbehov. Vid ett tillfälle blev jag av min man fråntagen allt som kunde möjliggöra att jag klarade mig själv såsom kontokort, bilnycklar, mobiltelefon, ja till och med min tjänstemobil beslagtog han. Jag hade fått saker kastade på mig så som böcker och fjärrkontroller, fått dörrar slagna i ansiktet, strypgrepp om halsen, iskallt vatten hällt över mig när jag sov, samtidigt som jag förstås gång på gång blev intalad hur värdelös jag var. Detta är såklart långt ifrån allt.

Så varför väntade jag så länge med att lämna..? Den ena anledningen kallas för normaliseringsprocessen. Det är denna process som gör att det psykiska och fysiska våldet kan fortgå i förhållandet och även öka i frekvens och omfattning med tiden. Den kan beskrivas som kvinnans sätt att anpassa sig efter mannens försök att upprätthålla och utöka kontrollen av henne. Enkelt beskrivet betyder det att våldet i hemmet till slut nästan känns normalt. Man glömmer bort hur det är att leva i en relation där han inte slår.

Anledning nummer två till varför jag inte sprang för livet långt innan jag gjorde var rädslan för vad som kunde hända om jag gjorde det. När jag började nämna för honom att jag ville separera kom dödshoten. Jag fick lugnt men bestämt höra att separation inte var ett alternativ och om jag trots hans varningar skulle försöka lämna honom så skulle jag inte vakna upp levande nästa dag. Efter allt han hade gjort mot mig insåg jag att han inte skämtade och att detta faktiskt var någonting han antagligen var kapabel till. Jag var i alla fall tillräckligt skrämd för att inte ta risken.

En kall vinterkväll kom så vändpunkten. Det började med att vi var oense om någonting väldigt banalt men när jag stod på mig i diskussionen eskalerade bråket alltmer. Egentligen höll han sig ganska lugn just denna gång. Läskigt lugn. Och det var verkligen lugnet före stormen. Jag låg snart på golvet med armen vriden ur led och när jag tagit mig upp såg jag någonting så svart och mörkt i hans ögon som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Sekunden senare har jag hans händer runt min hals så hårt och så länge att det svartnar för ögonen. Det sista jag minns är att jag blir kastad tvärs över vardagsrumsgolvet. När jag kvicknar till har han gått upp på övervåningen. Jag stapplar upp och ser min mobiltelefon ligga på bordet en liten bit ifrån mig. Jag tar telefonen och inser att jag inte hinner ringa 112 och förklara allt så jag slår det senast uppringda numret i mobilen som går till en av mina vänner samtidigt som jag rusar ut ur huset. Jag tar inte ens på mig skor utan springer i T-shirt och barfota ut i den iskalla snön. Han kommer såklart efter och drar mig tillbaka in men vid det laget har min vän hunnit larma polis.

Medan jag sitter inlåst i huset och han blockerar dörren kommer tre polisbilar. Han blir till slut tagen därifrån till häkte och det som händer efter det var ett avgörande ögonblick för mig. Jag sitter med en polis som lägger en filt om mig. Jag skakar och är chockad och har inte riktigt förstått vad som hänt. Polisen lägger sin hand på min axel, tittar mig i ögonen och säger:

”Det är över nu. Han kommer inte komma tillbaka på ett tag så du och dina barn är trygga. Men detta får aldrig någonsin hända igen. Nu ska du, med vår hjälp, ta dig loss.”

Jag nickade och lovade både honom och mig själv att jag aldrig mer skulle låta denna man göra mig illa.

Ingenting efter denna kväll var lätt. Två rättegångar, fortsatta hot och förföljelser (som till slut ledde till  dubbla besöksförbud och att jag fick gå runt med polislarm), och en kamp för att hitta lugnet för både mig och mina barn. Då jag knappt kunde äta eller sova rasade jag i vikt och när det var som värst vägde jag inte mer än 42 kg. Vilket innebar att jag med min längd på 167 cm var mer eller mindre ett vandrande skelett. Jag ifrågasatte många gånger om det inte hade varit enklare att stanna kvar i det destruktiva förhållandet och bara hålla tyst. Såhär i efterhand kan jag säga att det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare. För er som tvekar, som är i en relation där ni inte mår bra; lämna! Följ er egen magkänsla och lita på den. Känns det inte bra så är det inte bra. Det kommer inte vara lätt, men det kommer vara värt det.

Ganska lång tid senare, när rättegångarna var över och det mesta hade lugnat ned sig, kom så nästa prövning. Jag började känna mig alltmer irritabel, nedstämd och var inte mig själv. Mardrömmar och flashbacks blev mer och mer påträngande. Det konstaterades att jag hade drabbats av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Trots att detta är väldigt vanligt bland kvinnor som utsatts för våld i hemmet är det få som får diagnos och rätt hjälp. Mörkertalet bland drabbade är stort. Många gånger misstas symptomen för stress och utmattning men behandling och vård för PTSD skiljer sig väldigt mycket från den man får vid ”vanlig” stressproblematik. 

PTSD-behandlingar kan utföras på lite olika sätt men de har en sak gemensamt; de är väldigt tuffa och svåra. Det blir och känns alltid mycket sämre innan det blir bättre.  Jag vill återigen poängtera att det alla gånger är värt det. Känslan efter en fullföljd och framgångsrik behandling är som att få livet tillbaka.

I mitt fall baserades behandlingen på så kallade exponeringar vilket innebär att man under kontrollerade former ”utsätts” för de traumatiska händelserna igen. Jag fick i detalj återberätta och återuppleva allt jag varit med om. Även besöka platser som var förknippade med våldet. Denna gång var det nästan värre än när allting faktiskt skedde…Då, när jag befann mig mitt i alltihop, gick jag på rent adrenalin och varken hann, kunde, eller tillät mig själv att känna efter. Nu var det meningen att minnas, ta in, och bearbeta precis allt som hänt. Till och med händelser jag förträngt och glömt kom upp till ytan. Man kan nästan säga att meningen var att det skulle göra så ont som möjligt.

Orättvist..? No shit! Mannen som orsakat mig allt detta var sedan länge ute på fri fot, tillbaka till sitt arbete, fritidsintressen, och liv. Medan min tillvaro fortfarande i allra högsta grad var påverkad och förstörd av allt han hade gjort. Jag kämpade stenhårt med att hålla allt flytande; relationer med vänner och familj, jobbet, hemmet, och inte minst se till att mina barn hade det bra. Jag vägrade låta diagnosen ta över mitt liv. Jag ville inte bli min sjukdom. Ett tag funderade jag till och med på att avbryta behandlingen för att det blev så tungt och jag trodde inte jag skulle orka. Mitt i allt detta hade jag ju tre barn att ta hand om men samtidigt var det just mina barn som gav mig modet och styrkan att fortsätta. Jag ville vara stark för deras skull och en god förebild genom att inte ge upp när jag faktiskt hade ett val. Även min terapeut som var otroligt duktig och engagerad pushade mig att fortsätta precis när jag behövde det som mest.    

Nu, när jag står på andra sidan tunneln, är jag så otroligt tacksam. För trots alla orättvisor och allt jag tvingats ta mig igenom, har jag bevisat för mig själv att jag är starkare än jag någonsin hade kunnat ana. Han lyckades inte kuva mig, han lyckades inte knäcka mig, han lyckades inte få kontrollen över mitt liv. Han har än idag aldrig ens bett om någon förlåtelse eller tagit ansvar för sina handlingar. Han tycker fortfarande att allting var mitt fel men trots det har jag förlåtit. Jag vill gärna förklara hur och varför…Det finns saker som han gjorde som jag aldrig kommer kunna förlåta. Jag kommer alltid tycka att han är en vedervärdig människa och sämsta möjliga förebild för våra döttrar. Det gör mig arg att sviterna av det han gjort fortfarande ibland påverkar mitt mående, jobb, ekonomi, och på sätt och viss alltid kommer att göra det. Jag finner det både orättvist och provocerande. Men jag vill, för min egen skull, släppa på ilska (även om ilska kan vara bra ibland) bara för att inte bli bitter. För låter jag det hända så blir det som att han fortfarande styr och har makt över mitt liv. För mig är den genuina förlåtelsen viktig för att den är ett sätt att gå vidare och gör mig ”fri”. Den innebär att det som hände inte längre har kontrollen över mitt liv eller definierar min framtid. Den är INTE ett godkännande av hans handlingar..!

Jag vill att alla tjejer därute som hamnar i ett destruktivt förhållande ska veta att hur svårt det än må bli så är det enda rätta alternativet att ta sig ut. Våga ta hjälp och tro på att livet kan bli bra igen..!

Är du anhörig, kollega, eller vän och misstänker att någon i din närhet är drabbad av misshandel i sin relation? Våga agera! Ställ frågor och visa ditt stöd förbehållslöst utan att döma. Det tar ofta tid och tålamod innan personen vågar berätta och öppna upp sig, hur nära ni än må vara. Försök inte heller övertala eller pusha fram beslut; det kommer antagligen bara leda till att hen drar sig tillbaka ännu mer. Det viktigaste är att bara finnas där och lyssna. Erbjud hjälp, visa och föreslå gärna olika vägar och kanaler till att ta sig loss, och kom ihåg att den mentala processen är enormt mycket längre, långsammare och svårare för den våldsutsatta.  

 

Viktiga länkar till hjälporganisationer för både utsatta och anhöriga:

www.kvinnofridslinjen.se även stödtelefon 020-50 50 50

www.varningstecken.n.nu

www.roks.se

Se även Polisens film om normaliseringsprocessen ”Johan och Eva”

https://www.youtube.com/watch?v=nQNq5kag1-I

 

Glöm inte att våga agera! För vår familj tog det lång tid innan vi förstod hur illa det var. För att det är inte alltid så att det syns på ytan. Det enda vi som anhöriga visste var att magkänslan inte stämde. Och med facit i hand borde vi agerat, mycket tidigare. Så det jag vill säga genom att dela min systers historia är att AGERA! Det finns inte tillräckligt många gånger man kan säga det.  Jag är lycklig som har fått tillbaka min syster. En mamma till tre som är lycklig & gör det hon önskar i livet & som tur var kom ut från den relationen i god tid. Tack för att ni har läst & sprid detta vidare! Och är det så att du känner någon eller kanske själv lever i en relation du vet inte är sund men inte vet hur du ska ta dig vidare ta upp telefonen & ring till Kvinnofridslinjen. Det är inte en dag för tidigt.


 



Okategorierat

NÄR MAN LYSSNAR PÅ SITT INRE FÅR MAN HÖRA VIKTIGA SAKER…

Här om kvällen fick jag frågan från en vän som skulle iväg på ett yoga event om jag ville följa med. Och som jag blev glad! Enda sedan min baba gick bort för snart 2 månader har livet gått i ett. På ett sätt har det varit precis det jag behövt. Jag har känt att det har varit viktigt att påminna mig själv om att livet inte stod stilla som det kändes som precis när jag fick det overkliga beskedet om min baba. Jag är väl medveten om att man inte kommer att gå genom livet utan motgångar även om det innebär sorg som man alltid kommer att bära med sig av. Och det är viktigt att våga hantera de motgångarna annars kommer de ikapp en förr eller senare. Jag har tillåtit mig själv att vara ledsen när jag behövt & jag har skrattat när jag varit glad. Jag har rest, jobbat & kommit tillbaka till livet direkt för att det är det som fungerat för mig. Men de senaste veckorna drog en overklig känsla över mig, som att jag inte kunnat ta in något som hänt. Som att allting var en film. Jag tittade till och med på flygbiljetter för att flyga ner till Marmaris i sommar & kunde inte ens då ta in känslan att han inte kommer att vara där. Och med högt tempo omkring mig både med studion & stora planer för framtiden med företaget, till att nyheten om BIGGEST loser släpptes & den fantastiska resan till Kapstaden så har jag känt det senaste veckorna att jag måste landa. Jag brukar beskriva känslan som att jag lever utanför mig själv. Eftersom jag gillar att jobba & ha högt tempo är det inget konstigt för mig men när just den känslan sveper över mig vet jag att jag måste dra i handbromsen & göra något som bryter mönstret. Då tar jag till med verktyg som jag vet funkar för mig. Antingen stänger jag ner allt omkring mig, tar Duchess & drar iväg någonstans till natur med lugn & ro eller så hittar jag vägar i träningen som ger mig lugn & inte stress. Och det är där eventet med yogan föll in som en fin pusselbit i mitt liv just nu.

Yogan ägde rum i mörker med UV ljus. Innan vi klev in i mörkret fick vi dessutom måla oss i vackra färger. Det såg verkligen häftigt ut när alla målat sig med allt från blommor till vackra mönster.

Blacklight Yoga tillsammans med Drop of Mindfullness var de som höll i eventet. Det var verkligen en  mysig stund och en perfekt för mig & alla i salen att komma ned i varv, att vända fokus inåt och lyssna på sig själv och sin kropp. Och beskrivningen av yogan kunde inte stämma in bättre. Eftersom vi stannade i poserna länge så fanns där mycket utrymme för att känna efter vad som faktiskt pågick inne i min lilla själ. Jag kommer inte att flumma till det helt med detta inlägg & vara för personlig men jag fann både djup sorg & glädje på samma gång. Och denna stund på mattan var så mycket viktigare för mig än jag hade trott att den skulle vara. Nu vet jag vad jag behöver fokusera på under kommande veckor & det känns väldigt befriande.

Så det jag vill säga till er alla som läser detta inlägg framför allt inför kommande helg är att kanske ta med något av det ni läst & fundera en stund över det & känn efter vad ni verkligen skulle må bra av att göra. Även om ni planerat massa annat så kan det vara helt ok att vara ärlig mot sig själv & avboka det man kanske inte har lust med & istället göra det man faktiskt behöver & kommer att må bra av.

All kärlek, One love ♥


Okategorierat

FÖR DIG SOM VILL VETA MER OM TRÄNINGSBRANSCHEN – SAVE THE DATE 1 MAJ

Den 1 Maj bjuder jag & Michael Angress upp till dans tillsammans med The Academy. Vi vill berätta om vår resa hur vi har lyckats i branschen & hur man bygger upp sitt fartyg. Jag på mitt sätt & Michael på sitt. Idag driver vi båda framgångsrika företag med träningsstudios på egna håll. Vi har haft drömmar som vi arbetat hårt för & just det vill vi dela med Oss av till Er. Finns det jobb som tränare idag? Vad krävs för att lyckas?

Det finns säkert massor av frågor som du har funderat på. Och nu har du verkligen en superchans att komma & lyssna & inspireras. Förutom föreläsning & svettiga träningspass från både mig & Micke så har du möjligheten att vinna en PT-utbildning, och gissa vem som väljer vinnare?

Jo MOI, så skicka in din bästa motivering via länken >>HÄR <<

Och vill du läsa mer om eventet & hur du går tillväga för att anmäla dig gör du det via

>THE ACADEMY<<

Och svaret på varför du inte ens behöver fundera vidare på om du ska komma eller inte,

det är kostnadsfritt.

Vi ses den 1 maj!