Ska du inte vila lite?

När jag för några år sedan tog det naturliga beslutet att träna mer festa mindre var det många i min krets som rynkade näsorna & tyckte mitt beslut var löjligt. Jag fick många gånger ducka samtal & sms som önskade att dra ut mig i det mörka dunklet & in i berusningens famn. Och ännu svårare blev det att förstå att jag ville träna på min semester…Du är ju ledig, ska du inte slappa lite?

Men sakta sakta insåg mina vänner att detta var MITT beslut & det var det som fick mig att må bra. Jag mår alltså VÄLDIGT bra av mina endorfiner som jag får av att träna tills jag stupar, lyfta tills jag spricker & svettas tills jag spyr. Det är inget jag TVINGAR mig till eller tycker är ett krävande beslut.

Men fortfarande så kan det vara svårt för många att förstå att min semester är friheten att träna mycket, ofta & länge. Här hemma dras jag mellan jobb, Duchess & min träning, sedan ska jag ju försöka ha ett liv däremellan där jag faktiskt hinner umgås med min BF, vänner & sådant socialt för att inte verka som helt spritt språngande galen & onormal. Men det många kanske missar är att mitt jobb är otroligt socialt. Jag pratar med människor från morgon till kväll, konstant. Så träningen för mig blir mitt sätt att få min stund för mig själv. Min oas där jag bara tänker på det jag gör och inget annat. Efter en hel dag med intensiv människokontakt mår jag faktiskt inte dåligt av att gå hem & laga något smarrigt, slå mig ner framför en bra serie & bara va…helt själv.

Det är inte ångest för mig att kliva upp klockan 7 på morgonen på min semester & promenera på stranden med vågorna flörtandes mot mina ben för att sedan avnjuta en härlig frukost på balkongen med morgonsolen värmande mot min kind innan alla stigit upp. Att jag sedan vill träna flera gånger på en dag är för att jag tycker det är så jädrans kul & inte för att jag sysslar med självplågan. Jag tar hellre en grön jäkel fylld med massa vitaminer än en bira vid poolkanten. Mitt år består av hårt arbete för att JAG ska kunna göra va tusan jag vill på min ledighet. Jag dömer ingen för att deras värld snurrar redan vid lunch så må det vara sista gången jag får höra,

“Men det är ju semester, ska du inte vila lite?”